Rytm och överlevnad
Musikens ursprung är ett omdebatterat tema som gäckade även Darwin. Darwin syftade förstås bara på promusiken - den allra, allra första musiken, och han behövde en förklaring till hur rytmkänsla uppkom och sparades i vårt DNA.
Låt oss blicka ner i havet. I vattnet lönar det sig att vara synkroniserad - simma fel och du blir uppäten. En ensam fisk skapar vattenrörelser och akustiska signaler och blir en måltavla och ett enkelt byte för en fiende. Fiskar som simmar i stim är synkade som i en ändlös dans vars ljud och rörelser överlappar varandra.
Synk-förmågan fanns kvar i vårt DNA när vi så småningom tog oss upp på land, men bara hos arter där synkroni hade en betydelse för överlevnad. Rytmkänslan lagrades alltså i generna hos vissa arter.
Så hamnade vi i trädkronorna. och det var inte längre livsnödvändigt att synka med grannens rörelser. Rytmkänslan tynade bort i en symfoni av löv som rasslade och prasslade, och grenar som knakade och bröts.
Sen utvecklades då våra föregångare som gick på två ben. Vår tvåbenta gång ger rytmiska förutsägbara rörelseljud, och forskning visar att människan går i förutsägbar, jämn takt, nästan likt en metronom. Om marken är plan d.v.s.
Vi har dessutom en tendens att hamna i takt med vår partner när vi är ute och går tillsammans - det känns skönt och rytmiskt.
Vi samordnar alltså våra steg utan att medvetet tänka på det och detta skapar en samhörighetskänsla. Men det är inte samhörighet och njutning som är enda anledningen till denna harmoniska takt – det är överlevnadsinstinkten som har sparats i vårt DNA. Tystnade mellan stegen är då du har störst chans att upptäcka din fiende, och ett par som går i takt hör bättre än ett par som går i otakt.
Min tanke är då att OM orytmisk gång minskar chansen för överlevnad så bör man inte vara ute och gå med människor som är avsevärt längre eller kortare än en själv. Speciellt inte om man kanske hör lite dåligt, och absolut inte i bullriga och farliga miljöer.
Är det stor skillnad på längd så blir stegen orytmiska och då kan man lika bra separera meddetsamma för annars kommer man att dö.
Miljoner av år har alltså skapat en individ – med rytmkänsla inristad i sitt DNA - som var som klippt och skuren för den underbara tidpunkten när begynnelsens musik först uppenbarade sig I form av stampade och klappade runt lägerelden.
Och det är hit vi måste återvända för att hitta tillbaka till rytmiken. Till lägerelden. Vi måste hitta tillbaka till våra förfäder och låta deras händer och fötter guida och synka oss igen. Låta dem visa oss vägen.
Det är brist på harmoni som är roten till allt ont, men det kanske jag skriver om i ett annat inlägg. Till dess, hitta någon som är ungefär lika lång som du eller GÅ UT OCH GÅ ENSAM.
Fotnot
Att moderns hjärtslag hörs ungefär 27 miljoner gånger under en graviditet är en mycket tilltalande hypotes som tyvärr inte stämmer riktigt. Schimpansen, som är vår närmaste släkting, är totalt omusikalisk trots att den har lyssnat på ett exakt likadant hjärta I sin mammas mage. Vad som dock är värt att nämna är att vår gångstil skiljer sig från schimpansens - den kan gå på två ben men gör det sällan. Schimpansens sätt att röra sig skapar svagare, ojämna rytmer vilket förklarar dess totala avsaknad av rytm.
Hjärtljud stimulerar ett enda sinne – hörseln. Men när mamman går stimuleras inte bara fostrets hörsel utan även balans, känsel och ledsinne – allt synkroniseras med vår mammas gång. Plus att hjärtat slår cirka 70 gånger per minut – långsammare än nästan all musik.